Så får skivindustrin tillbaka mig som (trogen) kund

Med Sydsvenskan för ett tag sedan kom ett reklamblad från Skivlagret. En hel del nya skivor ligger på 129 kr hos dem, en klart överkomlig summa som jag för några år sedan knappast trodde jag skulle återse. Det var väl ungefär där som en CD låg när jag började köpa dem en gång i tiden, sedan gick det som bekant rätt grovt uppåt.

129 kr för en skiva känns schyst. Jag accepterar det, under smärttröskeln på något vis. 99 kr hade varit ännu bättre, då hade jag tveklöst köpt fler skivor – det finns några mentala spenderingsspärrar helt enkelt.

Nedladdningar för dyra

Just 99 kr är vad iTunes tar för en platta, och knappt under tian per låt. Så för 30 kr till så får jag inte bara musiken på CD, jag får även konvolut och liknande lullull, vilket för min del visserligen betyder ytterligare en pryl att lägga i en förvaringslåda, men ändå. Framför allt får jag full kontroll över musiken – vill jag rippa den rakt till iTunes så stoppar jag bara in skivan, men jag kan även välja att konvertera CD-spåren till Ogg Vorbis eller något annat om jag föredrar det. Den friheten är lätt värd 30 kr.

Musiknedladdningarna är fortfarande för dyra. De behöver komma ned till 70 kr för att kännas konkurrenskraftiga när en CD ligger på 130. Skivbolagen stretar emot förstås, och jag ger mig sjutton på att iTunes med flera gladeligen tjänar den där extra spännen eller två. Samtidigt så tror jag de biter sig själva i svansen. Som det är nu köper jag i bästa fall en låt på iTunes för att jag inte kan hålla mig – aldrig en platta. Det hade jag gjort för 70 kr.

Hur skivbolagen kan tjäna mina pengar

Vill de maximera mina musikinköp är det följande som gäller:

  • CD-album i enklast möjligaste utförande: 99 kr
  • CD-album i specialutgåva med lullull: 129 kr
  • Album för nedladdning: 69 kr

Det är med viss reservation. Jag kommer aldrig betala en spänn för nedladdadningsbar musik i 192 kbs WMA eller liknande piss. Ge mig den komprimering jag vill ha (alltså minimal) och låt mig oroa mig för hur jag skall lagra det. CDON Download är typexemplet. De säljer just WMA i 192 kbs och följaktligen får de inte mig som kund. Varför får jag inte välja komprimeringsgrad åtminstone? Jag kan förstå att man låser sig till ett filformat (WMA blir aldrig mitt främsta val, men det är en annan femma) för enkelhetens – eller avtalens – skull, men så länge man snålar med kvalitén på ljudet så finns det inga ursäkter.

Jag tror tyvärr att det är skivbolagens verk där med. För en gångs skull tror jag hetsen mot jättarna som pågår inom nedladdningsrörelsen är fullt berättigad. Likväl förundras jag över hur svårt skivbolagen gör det för sig, ni behöver ju inte ens släppa musiken fri – allt tyder på att folk är villiga att betala för sig.