Jag lyssnar på väldigt mycket musik, konstant på jakt efter nya sköna band, artister och plattor. Dessvärre är det knappast något som plånboken gillar men det får man ta. Hur som helst, på kul tänkte jag posta ett Tre skivor-inlägg varje vecka, så får vi se hur det går. Kanske kan det hjälpa någon att hitta lite nytt att snurra i LP-spelaren…

Nej, jag är inte så cool att jag tar in min musik enbart på LP…

American III: Solitary Man av Johnny Cash

American III: Solitary Man är en av Johnny Cashs sista skivor, och det hörs att mannen i svart har blivit till åren här. Tolkningen av Solitary Man är emellertid mästerlig, och såväl One-covern som inledande I Won’t Back Down är riktigt bra låtar (fyra stjärnor i mitt välbetygsatta iTunes-bibliotek).

Det slutar emellertid inte där. Johnny Cashs vemodiga country gör sig väldigt väl i den strama sättningen, ofta bara några gitarrer, ibland ett burrigt piano i bakgrunden, i enstaka fall trummor. I See A Darkness har en skorrande Cash, med backup i refrängen, men det passar riktigt, riktigt bra. För att inte tala om The Mercy Seat, mäktig elektriska stolen folk-country.

American III: Solitary Man är det bästa jag hört med Johnny Cash, det bästa jag hört från countrygenren över huvud taget – vilket kanske inte nödvändigtvis säger något. Det gör däremot det här. Köp den. Nu.

Mer! Bloggposter om Johnny Cash.
→ Köp skivan från CD-WOW eller Megastore

Echoes, Silence, Patience & Grace av Foo Fighters

Det är Alex som fått mig att ge Foo Fighters en andra chans. Min generella bild av dem är tämligen ljummen, deras musik känns för soft och slätstruken. Visst, jag kan inte säga att jag djupdykt i deras diskografi, men den MTV-image som Dave Grohl draperat sig i känns tämligen ointressant.

Därför är det kul att Echoes, Silence, Patience & Grace överraskar med att vara lite rockigare. Samtidigt är det ett väldigt ojämnt album. Börjar liksom bra med The Pretender, växer ytterligare med riktigt lyckade Let It Die och så fortsätter det, där But, Honestly står ut mest. Överlag finns det en hel del sköna rocklåtar här, men också vämjeliga alster som belönas med föga imponerande en stjärna i iTunes, och en skip vidare. Som Statues och Home exempelvis – hemskt.

Echoes, Silence, Patience & Grace är det bästa jag hört med Foo Fighters, men bortsett nämnda Let It Die så finns det ingen riktigt bra låt på skivan. Den är okej, en typisk trestjärnare, varken mer eller mindre.

Mer! Recensioner: DN, SvD · Bloggar!
→ Köp Echoes, Silence, Patience & Grace hos CD-WOW eller Megastore.

Magic av Bruce Springsteen

Det var väl lite väntat att Bruce Springsteen skulle påverkas en aning av tongångarna från hyllningsplattan We Shall Overcome: The Seeger Sessions. Dessa sköna folksånger som tolkas alldeles ypperligt av Bruce med tillhörande storband, det är riktigt bra faktiskt. Så därför är jag glad att han inte bara tog steget tillbaka till den tämligen menlösa amerikanska rock han presterat. Bortsett nämnda platta har jag med andra ord inte så mycket till övers för arbetarschablonen.

Lyckligtvis är Magic bra, mer rockig och mindre springsteensk i ljudmattan. Radio Nowhere, singeln, tar jag som en ironisk radiolåt och gillar den, liksom lite mjukare – och av kritikerkåren hyllade – Your Own Worst Enemy, som krävde några lyssningar för att sätta sig. Girsl In Their Summer Clothes känns vemodigt strummingglad, ett vemod som är nära till hands genom hela plattan, på sant folkcountrymanér, i rocktappning då. Jag gillar även Devil’s Arcade skarpt, men kan inte riktigt falla in i hyllningarna till Terry’s Song, sentimental och småtråkig.

Det känns som att det är en äldre modell av Bruce Springsteen som stigit fram, stolt över sitt arv men mer egen, mer personlig och mer sig själv. Jag gillar den här iterationen av Bruce. Den känns mer äkta.

Mer! Recensioner: DN, SvD, dagensskiva.com · Bloggar!
→ Köp Magic hos CD-WOW eller Megastore.