Tjugo minuter över nio kliver jag på bussen på väg mot ett av dagens många möten. Jag är trött och har inte druckit kaffe ännu, det blev sent natten innan och helst av allt skulle jag stanna hemma och sova ett par timmar till. Men icke, sitter man och jobbar till halv fem på morgonen får man skylla sig själv.
Några säten framför mig sitter en kvinna i trettioårsåldern. Hon tittar ut och försöker låta bli att inte spricka upp i ett leende. Ibland kommer hon på sig med att le, då drar hon ihop munnen för att se lika trötta och allvarliga ut som oss andra. Hon vill tydligen inte att vi ska se att hon är lycklig. Ögonen ljuger inte, hur mycket hon är försöker dölja sitt leende. (more…)
