Mitt i julruschen igår så följde jag hashtaggen #prataomdet på Twitter med fascination. Det handlar om att behöva prata om jobbiga saker, eller som det beskrivs på bloggen Prata om det:

I den här bloggen kommer vi publicera länkar och texter där vi pratar om det som vi ofta inte pratar om – gråzonerna, erfarenheterna av sex som är mellan det ”fina” accepterade sexet och våldet, övergreppen. Vi behöver ett språk, vi behöver fundera kring våra egna och andras gränser, om respekt, vilja, lust och rädsla.

Många behöver prata om det, vad nu “det” är – högst individuellt, och jag hoppas att alla hemskheter som uppdagas inte skrämmer bort de som mår dåligt över mindre dramatiska saker. Prata är, oftast, en bra sak tror jag.

Personligen slås jag över hur mycket sex (och våldtäkt) det är i Twitter-flödet. Skrämmande och deprimerande, om än inte särskilt oväntat tyvärr. Få saker är så tunga för psyket som just sex, det är en ständig källa till dåligt samvete i väldigt många förhållanden. Något som, i många fall, skulle bli bättre om man – just det – pratade om det.

Sociala medier visar återigen sin styrka, för det här hade varit svårt att få att fungera på torget. Ringarna når utanför Twitter ser jag, glädjande nog har flera medier redan publicerat artiklar om det och när du läser det här är listan säkerligen betydligt längre än nu, på småtimmarna då det här skrivs. Så här långt har Prata om det-bloggen publicerat gott om länkar om ärendet, så jag pekar er dit.

Prata om det. Så rätt så. Kudos till alla som öppnar upp sig, hur stort eller litet det än är.