Jag hade tänkt släppa Malin Lernfelts lätt ouppdaterade ledare om att SJ borde twittra, men hashtaggen #lernfelt blev lite för mycket fenomen. På sätt och vis är det lite elakt, men när en meme tar fart så blir det lätt så.

Tre saker slog mig medan jag väntar på att starta dagen på riktigt.

• Om Lernfelt grävt lite på SJ:s sajt hade hon hittat Twitter-kontot.
• Om Lernfelt nu tycker SJ ska twittra, visst finns hon väl själv på Twitter då? I så fall, hur kunde hon misslyckas med att hitta SJ där, som twittrar under @sj_ab sedan långt tillbaka.
• Om Lerfelt hade googlat “sj” så hade hon inte gjort den här fadäsen.

Den andra punkten kan jag nästan släppa. Hon kanske inte är diehard-twittrare, trots allt, utan tycker bara att tjänsten passar för ett företag som SJ. Fair enough.

Den tredje är värre. Googlar jag på “sj” så får jag en sida full med SJ-sidor, men längst ned på förstasidan (!) hittar jag mycket riktigt twitterkontot.

Googlar jag på “sj twitter” så är det naturligtvis en träff högst upp, sedan följer kontot @ensjpendlare, GP-ledaren, och Googles realtidsbox med en massa tweets från just @sj_ab.

Hur missar man det här? Hur kom det igenom?

Nog om det, Lernfelt har tveklöst lärt sig sin läxa och vi ska förstås inte häckla henne för det här. Tanken är god, och det är i sig inget fel i ledaren. Förutom faktamissen då, förstås. Dessutom är det ju trevligt att twitterflödet får en lite mer humoristisk ton, tack vare #lernfelt-hashtaggen, efter att ha varit betydligt mer deprimerande i eftersnacket kring bomben på Drottninggaten i Stockholm.

Inget ont som inte har något gott med sig, som det heter.

PS. Jag var bevisligen lite snabb med att publicera den förra posten – en hade räckt – men eftersom jag inte tar bort något publicerat så får det bli dubbelt Lernfelt.