Jag är en kronisk projektstartare som inte mår bra om bollarna i luften blir för få. Det är en grym egenskap, men stundtals förbannat jobbigt. Ibland måste man helt enkelt stanna upp, andas, och fundera på vilka av alla de där galna idéerna som faktiskt betyder något.

Det har jag gjort den senaste månaden, efter att jag insett att min sommar inte gav mig någon vila över huvud taget. Jag varvar ner, fokuserar, lägger ner och refuserar mig igenom allt på mitt bord. Från egna idéer till möjligheter, uppdrag och andras visioner. En del blir besvikna på utfallet, andra frustrerade, troligen allra mest jag.

Bland projekten finner vi Spelbloggen, som Rickard kämpat med i min och Malins frånvaro. Vi finner Börja Blogga och Veckans Blogg, vilka tuffar på med hjälp av frilansare och glada medhjälpare, och törstiga #wpbar som egentligen vuxit ur sig självt för länge sedan. Vi har hjärtesaker som WordCamp Stockholm och olycksdrabbade eboken Webbpublicering med WordPress som äntligen är klar men ändå behöver mer tid.

Och så har vi böcker som ska skrivas, ovanpå det.

Ett heltidsjobb, inte sant? Bara det här gör mig utmattad, men vet ni – det är inte de här sakerna jag lever på (fastän jag kunnat). Nej, på dagarna (och mer därtill) kräver Odd Alice min tid, med tunga kunder som GB, Svenska Institutet och Regionbibliotek Stockholm. Det är roligt och utmanande och en bra affär – vi är tre i företaget nu förresten, så grattis till oss.

Men det är lite mycket, allt det här tillsammans, speciellt om man betänker att det här faktiskt bara är ett axplock. Värst av allt, det gör mig trött på kvällarna och det är ju då jag ska skriva alla underfundiga saker som driver mina redaktörer till vansinne, eller er, kära läsare, för den delen – men det är lite si och så med den saken som synes.

Det är lätt att starta projekt, lättare än någonsin faktiskt. Det gör det svårare att låta bli, att välja bort, och att göra det rätt. Jag har misslyckats med det i år, inte hittat den ack så viktiga balansen, och helt enkelt tröttnat på mig själv och vad jag gör.

Så jag väljer vidare, idag och imorgon samt resten av veckan, i maklig takt för att hitta tillbaka till gnistan som gör att jag kan trycka ur mig 25 000 tecken på en kväll, efter att ha lanserat något mäktigt under dagen. Där vill jag vara, det valet är i alla fall enkelt.