Det är intressant att se hur fenomen efter fenomen finner sin plattform på sociala mikrobloggplattformen Twitter (ja, du kan följa @tdhse). Någon börjar med en hashtag, alltså ett brädstaket (#) följt av ett ord som helst inte ska innehålla åäö eller några specialtecken för att Twitter-apparna ska kunna göra det sökbart, och sedan bär det av. Hela hashtaggarfenomenet är intressant i sig, ett bruk som fötts av användarna från första början, en önskan att samla tweets inom samma ämne på något vis. #vadsomhelst och du är där.

Idag är det något annat. Idag föds trender och ämnen av att någon mer eller mindre inflytelserik person twittrar någonting med en hashtag. Jag gillar det, för nästan allt kan fastna, hur dumt eller briljant det än må vara.

Som #dejtaihop inför Alla hjärtans dag, denna kommersiella högtid vi är så ambivalenta till, som oavsett de stora orden om bojkott framkallar ångest för singlar i vårt avlånga land. Eller så verkar det i alla fall, #dejtaihop drog sitt strå till stacken för att lösa det.

Andra exempel inkluderar #prataomdet, #journalistroll eller varför inte någon av de otaliga hashtaggarna för Medlodifestivalen? Företag blir hashtaggar, TV-program, genrer och nischer. Skandaler och stora nyhetshändelser, konferenser inte att förglömma. Det är en bra sak, det är ett sätt att samla konversationerna på Twitter, en plattform som har på tok för många megafontendenser annars. Användarna löser det, och Jack och Ev måste vara nöjda.

Allt eftersom Twitter växer blir bruket allt folkligare. Vem som helst kan hitta på en hashtag, ett ämne att prata om, och om den får spridning och backning nog så kan det bli en grej. Den kan nå “trending topics” för Sverige, den kan bli artiklar och bloggposter. Hashtaggen kan bli folklig om du så vill.

Jag gillar det. Hashtaggen är ett vapen för nya folkrörelser, en möjlighet för vem som helst att sätta agendan för dagen. Om än flyktigt och på 140 tecken.