Just nu pågår #blogg100, en utmaning startad av Fredrik Wass med över 500 bloggar som deltar. Utmaningen består i att skriva en bloggpost om dagen i 100 dagar, och hyllningskören låter inte vänta på sig. Dels för att det är ett kul tilltag, och dels för att Wass – liksom många andra (jag inräknad) – har sina cheerleaders som hejar på. Inget ont om det, så fungerar det helt enkelt.

Själv deltar jag inte, eftersom #blogg100 är tänkt som en utmaning, och en bloggpost om dagen är inte en utmaning för mig. Jag jobbar med att skriva, bland annat, och även om jag planerar mitt skrivande så är snittet långt över en post dagligen. Så är det inte för alla, de flesta prioriterar bort sina bloggar till förmån för annat som upplevs viktigare och mer akut. #livet, som det hade hashtaggats på Twitter, tar plats och för de allra flesta är bloggen ett sidoprojekt. Inget konstigt med det heller.

En utmaning som #blogg100 kan ändra på det, precis som NaNoWriMo. I bästa fall ger det en vana att skriva dagligen, vilket är bra. Bra skribenter, oavsett om de är författare, journalister, bloggare eller kolumnister, skriver så gott som dagligen. Att skriva är ett hantverk, det behöver utövas, och vem som helst kan lära sig att skriva.

Det betyder inte att allt som skrivs bör publiceras.

Tänk på den en stund. Är allt du skrivit bra? Det kanske det är, du är kanske helt fenomenalt duktig, med talang och erfarenhet bortom vad de flesta ens kan drömma om. Jag kan inte tala för dig, men jag kan tala för mig själv: allt jag har skrivit är inte bra. Nästan allting kan bli bra om jag arbetar med det, vilket gissningsvis är var de flesta faller bort.

Mental handuppräckning: hur många korrläser ens sina bloggposter?

Ni var inte många. Det vet jag av erfarenhet, för jag har jobbat en hel del med bloggare genom åren, från glada amatörer till betalda proffsbloggare. De flesta korrläser inte, och då slinker det igenom fel. Klumpiga formuleringar, tokig grammatik, onödiga stavfel, haltande disposition, och helt enkelt bara ofärdiga idéer som blir till bloggposter.

Eller artiklar i en tidning för den delen. Där är redaktören den sista utposten, den som ska se till att ofärdiga texter inte letar sig ut. Utan att lämna ämnet kan vi väl säga att det är något som antingen har blivit allt mindre viktigt i artikelfabrikerna, eller alltid har varit bristfälligt men bara är mer välbelyst i dag. I minsta fall är det i alla fall ytterligare ett par ögon på texten, och slarvfelen försvinner får man hoppas.

Om vi rullar tillbaka till alla er som inte korrläser era bloggposter: varför gör ni inte det?

Är det tidsbrist, lathet, eller bryr ni er helt enkelt inte om vad ni publicerar? Är det bara en lekstuga för er själva där ni inte kräver perfektion? Är allt egentligen bra nog som det är, sedan vidare till nästa?

Det är helt okej, jag kritiserar ingen. Publicera vad du vill, det är din rätt, och du ska utöva den om du vill. Skjut från höften, det måste inte vara perfekt alla gånger, 1.0 ska ut så snabbt som möjligt, anta utmaningen och skriv en post om dagen i hundra dagar. Jag om någon anser att det är bättre att leverera än att inte göra det alls, för att “det är inte klart än”.

Du gör som du vill, och att du skriver varje dag i hundra dagar i sträck kommer göra dig bättre på hantverket. Det är övning, det är bra – det är en utmaning jag applåderar.

Men ska du verkligen publicera allt du skriver? Mer konkret, är det bra nog för din blogg? Håller alla bloggposterna måttet?

Dina bloggposter kanske gör det, du måste avgöra det själv. Men ta tiden och fundera på det, för även om det är kul att kasta sig på en utmaning som #blogg100 så ska det inte göras utan eftertanke. Gör det som en kul grej om du vill, bry dig mindre om den stundtals sviktande kvalitén, och kör. Ditt val, och i slutändan är det ju bra att du skriver.

Men var medveten om vilket val du gör. Min RSS-läsare har blivit lite lättare att hantera de senaste dagarna till följd av tunt innehåll. Jag är förvisso ganska hård med att hålla RSS-läsaren tajt och fin så att det inte blir ytterligare en inkorg av saker som ska processas, men det säger något. Vissa bloggar, ingen nämnd och ingen glömd, som jag prenumererat på länge har nu trillat ut, för att de publicerat tunt innehåll flera dagar i rad.

En bloggpost om dagen i hundra dagar är en baggis för de flesta. Problemet är inte att skriva den, problemet är att hitta tiden – något som för övrigt lättast görs med ordentlig planering, förslagsvis genom att skippa något hjärndött TV-program du ändå bara slötittar på.

En bra bloggpost om dagen i hundra dagar, det är något annat. Absolut inte omöjligt, men det kräver lite mer av dig. Att publicera något bara för att det skulle publiceras till följd av en utmaning du hoppat på är inte nödvändigtvis samma sak som att publicera en genomtänkt och bra bloggpost som du jobbat fram.

Skriva är ett hantverk. Vi är många som kan göra det dag ut och dag in, med en hög lägstanivå och kapacitet att producera under press. Det är desto fler som drömmer om att skriva, inte sällan med ett nostalgiskt skimmer kring mytbilden av Författaren, Journalisten, Skribenten. Alla dessa drömmare ska absolut hoppa på utmaningar som #blogg100, allt för att lära sig sätta mål, och kanske gå från drömmare till utövare. Hantverk lär man sig genom att utöva dem, så skriv, och skriv regelbundet.

Lär dig sedan att stryka, arbeta om, och kassera det som inte är bra nog. Hela tiden, varje dag, även bortom utmaningar och skrivmånader.

För allt är faktiskt inte bra nog.