En “John” skriver det här i kommentarerna till en post på Att skriva om spel, refererar till min Därför sålde jag Sportgamers-post:

Från inlägget om Sportgamers:

“Självfallet var det absurt, om vi bortser från att nämnda nätverk aldrig presterade någon egentlig försäljning så var det också klart så att ingen annonsör någonsin skulle betala fullpris. Det fungerar inte så, man får rabatt, är det inte 40% av direkt så är du lurad. Gäller i print, gäller online.”

Det där kallas på annonsspråk, om jag inte missminner mig, för att “dra ner byxorna” och brukar vara början till slutet.

Om det är början till slutet så finns det en handfull idag verksamma tidningar som borde ha kursat 10-15 gånger sedan 1997, då jag för första gången kom i kontakt med annonsköp av print. Jag har köpt så mycket annonser genom åren, åt mig själv eller andra, att jag vet att får jag inte 40% rabatt så har jag blivit blåst. Och ärligt talat, om vi utgår från att det är en seriös kommersiell webbsatsning, så utgår jag från minst detsamma online, annars får det vara. Det är visserligen aningen färgat av att jag är stenhård med onlinekampanjer, men ändå.

Jag vill inte nämna några namn här, eftersom vissa fortfarande är verksamma och har positioner på företag som inte direkt gynnas av att hängas ut, men rabattsatserna jag fått av dåvarande Medströms har varit betydligt större än 40% i perioder. “Det var lågsäsong!” kan man hojta ut, så jag spräcker det direkt genom att säga att det var såväl under hög- som lågsäsong. Och det var inte byten, rena annonsköp.

Början till slutet, ja det kan det vara, men det kan lika gärna vara så att man vill kunna ge de flesta rabatt, och de som inte har vett att kräva det – det är bara vinst!