“Den journalistiska webben” skrev jag nästan, men kom snabbt fram till att det var en dålig inledning på den här posten. Men det finns inte så många bättre, eller rättare sagt, så många inledningar som faktiskt fungerar. Det hela bottnar i att jag är, fortfarande, besatt av publicering av innehåll, främst (men inte uteslutande) online. Jag fastnade vid bloggar av samma anledningar som jag trycker på för bättre iOS-appar och Newsstand-lösningar. Min fascination för publiceringssystem kommer från samma håll.

Mest av allt är jag osunt beroende av innehåll, bra sådant. En gång i tiden startade jag en sajt som hette AlfaWeb, sprungen ur en serie insändare jag skickade till Sydsvenskan, och på den vägen är det. Ungdomssynder lever kvar hos mig, det är därför jag fortfarande är intresserad av något så nischat och icke-kommersiellt som rollspel, och av samma anledning har jag svårt att släppa tv- och datorspelens värld. Den må förvisso vara på god väg att bli mobilspelens värld (jag drev en sajt som hette Mobilspelaren innan det var coolt bland kidsen), men plattformen är irrelevant för mig. Xbox One eller iPad, det spelar mindre roll, även om det oftast (och än så länge) rör sig om markant olika upplevelser.

Så då och då tänker jag på vad jag gjort och skulle kunna göra. Ibland, i svaga ögonblick, trillar jag tillbaka till svenska marknader och små målgrupper, när jag – som trots allt skriver flytande engelska och har hela den världen för mina fötter om jag så önskar – egentligen borde skala upp tankarna till den globala marknaden. Men den svenska ankdammen är intressant på sitt sätt, och det är ju här jag har mina vapendragare. Vi har så kul ihop när vi gör det vi gjorde en gång i tiden, mer moget men ändå härligt juvenilt, utan att missa vad som hänt sedan vi var tonåringar.

Jag betalade en slant för att köpa tillbaka domänen kong.se, vilken jag sålde 2007, tillsammans med alla andra sajter i mitt svenska spelnätverk. Då var jag trött på allt, flydde till den amerikanska bloggosfären (om än inte till USA) och drev The Blog Herald med flera. Nu är jag nostalgisk och det kittlar i publicist-tarmen.

I dag finns det ingen plats för spelsajter som Kong var. Flera aktörer har blivit varse redan, andra är lyckligt ovetande. Marknaden förändras, konkurrensen kommer från fler håll, och decentraliseringen är total. Det är bra, för samma gamla grej är inte kul, vare sig för läsarna eller producenterna. Och för övrigt, vem gillar fulöversättningar och omskrivningar av vad som publicerades under gårdagskvällen? Det är skillnad på nyhetsrapportering med analys utifrån källa, och översättning med eget tonläge. Ni vet vilka ni är, hoppas jag, även om jag tvivlar.

För övrigt var vi stundtals inte så hemskt mycket bättre. Rapp nyhetsrapportering halkar lätt in i den mer hjärndöda fållan, även om jag nog vill påstå att Kong överlag hade en egen vinkel, analys, eller historisk koppling som många saknade, och saknar än i dag.

Det är vatten under broarna, allt det där.

Ibland vill jag bara starta igen. Inte nödvändigtvis med Kong eller spel (även om ungdomssynderna pockar på, om och om igen), men med något lite större, på svenska. Appmagasinet föddes delvis ur sådana behov, även om det är en förenkling utan like – det finns en långsiktig plan och mål där, samt en frustration över hur sakta det går ibland. Shrtnws är något helt annat, och inte enbart för att det är en engelskspråkig tjänst utan också på det startup-lika vis Shrtnws drivs på.

Varje gång jag uppdaterar Spelbloggen, eller TDH.me för den delen, så undrar jag vad som egentligen är möjligt att göra i Sverige. Det är onekligen så att de framgångsrika sajter som finns här har stora fina annonsplatser, Bonnier Tidskrifters strategi står ut lite mer än övriga (lyssna på Fredrik Strömberg prata om dem på Internetdagarna förresten), men överlag är det mycket och mer som gäller i annonsväg. Ingen som följt utvecklingen, och domedagsprofeterna, torde vara överraskade över detta – det är svårare än någonsin att ta bra betalt för annonsvisningar. Det har förstås att göra med en mängd saker, mer än vad jag ämnar behandla här, men majoriteten av aktörerna som drabbats hårdast av de rasande CPM-priserna har sig själva att skylla. Ironiskt nog är lösningen oftast att trycka in fler annonser, till samma låga pris, istället för att förbättra annonsprodukten. Resultatet blir flyende besökare, Adblock-tillägg (som en gång i tiden kostade mig en rejäl slant, visade det sig), och än mer annonser. Eller nedläggning.

Jag prenumererar inte på annonsdöden. Det snurrar tokigt mycket pengar, får din produkt inte del av kakan så bör du ställa dig frågan varför snarare än att basunera annonsernas död och slänga in tio blinkande skräpannonser till för inga pengar alls. Lustigt nog råder samma tankegång i så gott som alla andra branscher: säljer du inte din produkt så är det ditt fel, inte köparnas. Gör om, gör rätt, som det så vackert heter.

Stora dyra produktioner behöver stora dyra annonsplatser. Nej, jag tänker inte ens beröra betalväggarna – det är en oerhört komplicerad fråga som förtjänar mer utrymme än vad jag brukar ge den. Eller så här: din betalvägg är idiotisk, men det kan finnas en vits för vissa. Men din är med 99% säkerhet idiotisk. Tänk om, tänk rätt – och lär känna din målgrupp för sjutton gubbar!

Ursäkta.

Om stora dyra produktioner behöver stora dyra annonsplatser, borde inte små billiga produktioner klara sig på små billiga annonsplatser? Det är logiskt, och sant förstås. Fast jag tänker snarare så här: små billiga produktioner behöver små dyra annonsplatser.

Låt mig utveckla. Internationellt sett (jag skrev nästan “i USA”, för de är tveklöst ledande på den här fronten) finns det en mängd annonsnätverk som är slutna och små, för små produktioner med högt värde, god kvalitet, och därmed berikande för annonsörerna som får äran att synas där. The Deck är urexemplet, en liten skitannons kostar en förhållandevis hög slant, betydligt mer per visning än vad majoriteten av de stora dyra produktionerna kan ta ut, men de visas inte på The Atlantic eller Wall Street Journal, utan på bloggar och tjänster med stor trovärdighet. Det finns flera nätverk av den här typen, och nästan alla jobbar med små frimärkeslika annonser som består av bild och lite beskrivande text, inte alls en stor snyting i nyllet på besökaren utan snarare ett subtilt litet meddelande om vad som erbjuds. Dessa annonser redovisar hyfsade siffror, även om jag personligen tror att en stor del av vinsten annonsörerna räknar hem är att de anses coola och medvetna genom att synas på Daring Fireball eller, för all del, TDH.me.

Nej, jag blir inte rik på min annons från Fusion Ads. Jag tvivlar på att någon blir det, men å andra sidan är TDH.me inte mitt jobb, jag behöver egentligen inga annonser där alls eftersom den riktiga vinningen står att finna i bokförsäljning och annat. Det är säkerligen situationen för många bloggar och mindre tjänster – annonserna är en bonus, en påminnelse till besökarna om att det här är värt pengarna, eller kanske rentav en kvalitetsstämpel för vissa – det är trots allt slutna nätverk med enväldiga diktatorer som bestämmer vem som är med och vem som får vänta ute i kylan.

Tanken är intressant dock, konceptet med en enda fin annons som betalar för en hel publikation. Den är beprövad, tro inget annat – Gawker Media jobbade hårt med en enda framstående annonsplats under lång tid, delvis fortfarande, men de hade understöd från sponsrade poster och samarbeten. Det är säkerligen klokt, men inte så hemskt intressant för tankegången i det här fallet – Gawker Media må driva ett bloggnätverk, men de är i allra största grad en stor produktion.

Jag tvivlar på att en liten annons på en produktion, en kostsam annons, skulle fungera i Sverige. Det är mycket stora blaffor här, mycket krav på genomslag, så The Deck-modellen (som faktiskt kopierades av någon och testades i Sverige på ett mindre antal bloggar, tyvärr minns jag inte av vem) stryker sig själv på genomförande. Men skruva lite på det, erbjud en kvadrat eller dylikt, och sälj per vecka eller rentav månad…

Sponsrat innehåll (förhoppningsvis ordentligt utmärkta, som på Spelbloggen) är en dylikt väg att gå, men det handlar ofta om kvantitet snarare än kvalitet. I en perfekt värld skulle det sponsrade innehållet vara riktat och intressant för besökarna, men oftast rör det sig om tafatta försök att spela sökmotorerna. Det är ett ämne jag definitivt lämnar till ett senare tillfälle, med den enkla motiveringen att jag tycker att det är fel väg att gå.

Nej, en publikation – sajtbloggmagasin – av det mindre slaget, med ett sunt materialflöde utan behovet att pumpa ut femtioelva undermåliga bloggposter per dag för att synas nog på sökmotorerna och därmed få besökare nog till en vettig annonsintäkt såld per visning, vore intressant att prova. Återigen, ska nog tilläggas, för det vore inte första gången. Nämnda publikation finansieras av kringprodukter (eböcker, t-shirts, appar, vem vet?) och en enda smakfullt placerad annons.

Jag undrar om det fungerar i Sverige? Jag undrar också vilka namn som vore tunga nog för att kunna leverera det här med trovärdighet nog så att de relevanta annonsörerna gladeligen spränger sin CPM-budget (vilken är irrelevant i prislistan, fasta priser är det enda riktiga) för att få följa med på resan. En i veckan, en i månaden, oavsett vilket, en annons åt gången betalar produktens driftkostnader, medarbetarna, och vidare utveckling.

Om spel. Om teknik. Om appar. Om musik. Om något helt annat.

Min fascination vid publicering är som synes lika stark som någonsin tidigare. Det enda som ändrats är att jag lärt mig sikta innan jag skjuter från höften. Med andra ord ligger kong.se fortfarande parkerad, liksom en mängd anda möjliga produkter som jag fastnat vid, i tanken, genom åren.