Mikrobloggandet är något som varit en del av min vardag bra länge nu. Jag använder Twitter dagligen (följ mig!), både för storysniffande och research, samt för sociala anledningar. En och annan besökare trillar in den vägen också, vilket är trevligt, och diverse listor online har haft med mig som en designer att följa på Twitter, och liknande småtjafs. Det ger en del faktiskt, det är inte bortkastad tid, i alla fall så länge man inte tillåter sig grotta ner sig totalt.

För nog kan det äta upp din tid, mikrobloggandet. Det blir en liten gemenskap av det hela, och det finns en anledning till att begreppet “bubblan” har anammats av de mer hängivna Jaiku-användarna. Jag finns för övrigt på Jaiku med.

Vilket för oss till poängen. Vanans makt är stor, och det är verkligen lätt att bli beroende av den här typen av tjänster. Precis som ett trevligt forum, så tittar du in på Jaiku, eller vad det nu är, flera gånger om dagen. Blir frustrerad när ingen svarat på ditt senaste inlägg, eller undrar varför folk inte skriver mer.

Idag är det inte så mycket Jaiku för mig. Sajten är nere, och abstinensen är total. Eller inte riktigt kanske, men man tittar in ohälsosamt ofta – när man borde jobba istället!

Jag är inte ensam om att gå lite på tå, när mina vanor, eller ovanor kanske, blir omskakade. Jonny Elofsson pingade mig via IM och hade följande fråga:

Har du också svårt att klara en dag utan Jaiku? 🙂
Blir ensamt…

Det är egen- och småföretagarens lott, att sitta på sin kammare och hamra fram mästerverk, eller slita för brödfödan i alla fall. Man saknar sociala tjänster som Jaiku och Twitter då. Det kanske är lite sorglig egentligen.

Å andra sidan så har man chansen att få lite mer gjort. Ta den, det gjorde jag idag.

Men det är skönt att Jaiku är tillbaka. Det går inte bli för mycket av det goda.