I dag tar många av oss bredbandsuppkoppling för givet. Webbutvecklare designar flashiga sajter med okomprimerade bilder och struntar i att optimera koden – alla har ju bredband så varför ska de bry sig? Det krävs wifi för att ladda hem stora filer från App Store, och storspel som Diablo 3 kräver att du är uppkopplad hela tiden.

Men vet ni, det går inte att ta bredbandsuppkoppling för givet, nu mindre än någonsin. Dels är det för att de mobila bredbandsuppkopplingarna har tagit över, vilket vi talat om tidigare, och dels är det för att alla faktiskt inte har bredband.

Jag bor i Stockholm, köpte en bostadsrätt i mars, innanför tullarna. Där gäller följande:

• Det kostar närmre en miljon att dra fiber, som finns 500 meter bort, till huset. Sedan ska det kopplas och dras och hanteras och fan och hans moster inom byggnaden också.
• 3G- och 4G-mottagningen är under all kritik, för telemasterna är överbelastade. Samtal bryts och tro inte att du ska ha en stabil uppkoppling, ens en långsam sådan. Täckningskartorna säger förstås full täckning, men verkligheten är en annan.
• ADSL är det enda alternativet, men det är max 10 Mbit/s ned som gäller, för det är så pass långt till närmaste telestation. Jag har inte haft telefon den här sidan år 2000, men behöver dra in en telefonkabel för att få stabil uppkoppling, om än en föga imponerande sådan.

Det här är inte unikt för huset jag bor i, detsamma gäller runtomkring mig.

Trots fiber i gatan några hundra meter bort. Trots full mobiltäckning enligt alla täckningskartor. Trots att det är innanför tullarna i Stockholm.

I går fick vi äntligen vår ADSL-uppkoppling. Det tog tid för att, ja alla som haft med teleoperatörerna att göra vet att det helt enkelt tar tid, med inkopplingar och tekniker och trams hit och dit. Det är grymt skönt, äntligen är det möjligt att köpa och ladda hem en större app hemma, att strömma lite video eller musik om jag vill. Max 10 mbit/s är rätt mycket mindre än 100/100-hastigheten vi hade tidigare, 500 meter bort, men det är i alla fall stabilt. Eller det hoppas vi i alla fall, hur det faktiskt blir med den saken återstår att se.

Alla har inte bredband som sagt.

Odd Alice har flyttat till nytt kontor. Det finns fiber i huset, dragen från gatan. Kanon, bara att koppla in?

Nej.

Eller jo. Till slut visade det sig att det faktiskt gick att koppla in, efter oändligt många telefonsamtal (som jag lyckligtvis slapp göra). Ingen ville nämligen ge sig tillkänna som leverantör, och ingen kunde koppla in. Vi gick rentav så långt att vi beställde ADSL till kontoret, en webbyrå fungerar synnerligen dåligt på 3G-uppkoppling.

I synnerhet om det är en 3G-uppkoppling som bryts hela tiden, eftersom masterna är överbelastade. I Stockholm, innanför tullarna… Känns det igen?

I alla fall, ADSL beställdes, en tekniker kommer ut – och ingenting händer. Det finns visst inga telekablar här får vi höra. Vi byter leverantör, får krångla med att få tag på någon som faktiskt kan komma åt kopplingsdosor och teleskåp och allt vad det är, något som man nog tycker operatörerna borde ha tillgång till. Men okej.

Samtidigt får vi tag på någon som kan koppla in fibern till oss, den går trots allt i vår vägg, vi kan öppna och titta på kabeln.

De vill ha drygt 3 000 spänn i månaden, för de måste öppna upp en dedikerad fiber till oss. I vår vägg.

Vi vill inte betala 3 000 kr i månaden för 100/100, det är en hyresökning på 30% trots allt, och helt enkelt för dyrt för tjänsten.

Kan de dra en kabel från switchen som resten av huset har, lägenheterna ovanför oss är trots allt uppkopplat?

Nej, det går inte. Fast det finns rör och grejor att dra kabeln i så får vi helt enkelt inte göra så.

Vi ger upp. Fast uppkoppling via fiber, trots att den finns i väggen och kostar andra i huset några hundralappar per månad, kostar oss över 3 000 kr i månaden. Det får vara så länge, vi kan inte vänta.

Så ADSL då.

Teknikern kommer ut igen, efter lite fler telefonsamtal. Det blir ett tredje besök och först då är allt inkopplat. Perfekt!

Fast Telia har skickat en router i stället för ett ADSL-modem då. Något som löser sig med telefonsamtal och en tripp till Teliabutiken, ytterligare saker som jag inte behövde göra. Lyckligtvis.

Äntligen bredband, eller ja – ADSL upp till 32 Mbit/s eller något sådant, men stabilt i alla fall!

Frid och fröjd?

Ja, tills det går ner då, förstås. Men vägen dit var lång, och under resans gång har vi haft närmast obrukbar 3G-uppkoppling.

Livet utan bredband är hårt. Enligt all lingo har vi dock haft bredband hela tiden, mobilt sådant med maxhastighet på 42 Mbit/s. Snitthastigheten har varit under 2 Mbit, men vad värre är så har det gått ner stup i kvarten. Det, tillsammans med väldigt långa responstider, är vad vi levt med de senaste månaderna, både professionellt och i hemmet.

Gissa hur många YouTube-videor vi kollat på, hur många tunga sajter vi ens övervägt att besöka?

Just det.

Alla har inte bredband i Sverige. Vissa av dem har det enligt statistiken, men verkligheten är en annan. Värt att tänka på.