Daniel Sandström är chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenskan. Han tillträdde 2008 och har blivit kan bli dömd i tingsrätten för förtal apropå en artikel som publicerades 2004. Låter det konstigt? Det är det inte, artikeln finns nämligen tillgänglig online.

Huruvida det är förtal eller ej låter jag vara osagt, men att som ansvarig utgivare bli dömd för artiklar som publicerades online innan man tillträdde är helt rimligt.

Sandström invänder:

– På längre sikt handlar det om vem som ska vara ansvarig för gamla artiklar på nätet. Jag menar att jag aldrig har publicerat den här artikeln, jag har aldrig fattat ett publiceringsbeslut. Artikeln från 2004 är en del av sajtens arkivfunktion som man som utgivare ärver. Risken med detta är att man får en slags publicistisk arvssynd, att man som utgivare ärver andras utgivarbeslut i juridisk mening vilket är ett helt annat ansvar än vad utgivaransvaret som är ett slags veto är tänkt som.

Den publicistiska arvssynden är ett faktum online. Någon måste vara ansvarig för materialet som publiceras, och det är därför vi har ansvariga utgivare. Att hävda att man inte är ansvarig för en del material på en sajt som man är ansvarig utgivare för är naivt. Det är klart det är Sandström som är ansvarig för artikeln så länge den finns på sajten, fastän det var Hans Månson som var ansvarig utgivare när det begav sig.

Månson kommenterar för övrigt det hela till Medievärlden:

– Visserligen ska tingsrätten inte ta hänsyn till följder, men det kommer att bli kaos i systemet om det här står sig. Du riskerar som ansvarig utgivare att få på dig en massa gamla fall och folk som ringer om gamla artiklar på nätet.

Där har vi också problemet här. En nytillträdd ansvarig utgivare kan knappast förväntas läsa in sig på ett helt arkiv på en nyhetssajt som exempelvis Sydsvenskan, det är för mycket material. Samtidigt måste någon vara vara ansvarig.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kommenterar förstås det hela på sin blogg:

Källor, faktaunderlag och överväganden som gjordes för länge sedan kan knappast tillgängliggöras för framtida utgivare på ett tillräckligt säkert sätt. Det är helt enkelt inte praktiskt möjligt, och om det ändå krävs kommer mediesajterna kanske stänga sina arkiv och det är yttrande- och tryckfriheten inte betjänt

Det är ju just det. Lagstiftningen är problemet här, för det sista någon vill ha måste vara en utrensning av material i arkiven online.

Det gör däremot inte domen mindre riktig. Naturligtvis överklagas den, och naturligtvis kommer det här bli en intressant historia att följa, en som mycket väl kan forma framför allt tidningarnas utbud online framöver.