Jag har ju hört den redan, nästan hela. Nobbade MySpace-gratislyssningen till förmån för bättre läckta mp3:or. Sorry Axl med skivindustrin, ibland vill man bara för mycket. Idag tänkte jag inhandla mitt exemplar av Chinese Democracy, skivan som kommer vara missförstådd och spontansågad för att det är det rätta att göra enligt Musikkritikerkårens kreddkodex.

Det bryr jag mig inte om, precis som många andra likt mig.

En hel del lär dock ogilla Chinese Democracy på riktigt. Det är extremt mycket av allt, det är inte Use Your Illusion III, och det är definitivt inte Guns n’ Roses som de var en gång för länge sedan. Därför kommer Chinese Democracy få det tufft, har det redan tufft, och därför kommer folk vara besvikna.

För att de inte fattar, för att de drömmer om en nostalgitripp, istället för att fortsätta leta efter något nytt.

Det är av samma anledning som Alice Cooper-fansen kan muttra över varför det inte är “School’s Out” och “Poison” om och om igen, bara för att – gud förbjude – den stackars artisten har vågat sig på ett annat sorts album.

“Gör som du gjorde förut, förnya dig inte, det blir bara sämre, jag hånglade till den här låten!”

För mig är det tragiskt. Jag har hundratals plattor och har hört tusentals fler än så. Vissa tycker jag bättre om än andra. Har jag dem på repeat hela tiden? När jag var tolv älskade jag Bryan Adams, inte är det Reckless och “Summer of ’69” för hela slanten när iTunes går igång för mig. Ibland hänfaller jag till just nämnda skiva, men det är till största del därför att det är en bra rockplatta, inte för att jag minns hur mycket jag dyrkade den när jag var liten, med freestyle och kassettband och allt vad det var. Good times, visst, men nu råkar det ha hänt en del sedan dess.

Precis så är det med Chinese Democracy.

Vad jag tycker är mest beklämmande med slentriansågningarna av skivan som är ett skämt, ett misslyckande presterat av ett uppblåst ego, är att man glömmer bort musiken.

Ja, den är mycket. Nej, skivan är inte för alla.

Självfallet skall det experimenteras, provas, mixtras, och misslyckas.

Men du, musikjournalist som just delat ut en etta eller tvåa till Chinese Democracy, som hoppades på en jämnare ljudbild eller mer av Guns n’ Roses som du minns dem. Minns Appetite for Destruction, debutplattan, och steget till Use Your Illusion-skivorna. Knappast resultatet av konformerande toner, inte sant?

Självfallet skall det experimenteras, provas, mixtras, och misslyckas. Utvecklingen skall gå framåt, inte kräftgång. Det är inte bara nya artister som skall försöka förnya sin genre, gamla hundar skall inte lära sig sitta – de skall slå frivolter och rusa vidare i jakt på något nytt.

Nostalgi är nog så trevligt en fredagskväll framför brasan med en flaska vin. Håll det borta från musiken bara.

Jag återkommer med mina synpunkter på Chinese Democracy, garanterat fria från rosa fluff och drömmar om världens största hårdrocksband som var.