Gårdagens konsert med Alice Cooper var en angenäm upplevelse, milt uttryckt. Det låter kanske lite konstigt med tanke på att Alice är skräckrockens anfader, och fortfarande tar livet av sig själv på scen. Gärna flera gånger. Men självfallet är det bara en show, 59 år gammal är det inte viljan att chockera som driver längre, CNN är värre som han brukar säga själv. Det ligger något i det, om någon hade känslan av att Alice Cooper skulle vara en skrämmande figur fortfarande, ja då har de inte läst om hans kaffesörplande i Malmö…

Det är inte första gången jag ser Alice Cooper, och inte heller den sista. Något jag däremot noterar är att det är ganska intressant att läsa konsertrecensioner i efterhand, och ganska avslöjande. Helsingborgs Dagblad får exempelvis låttitlar fel, och skriver bland annat så här:

Sen följer ett evighetslångt trumsolo varpå showen blir mycket mer teatral – Alices dotter hoppar och dansar och blir knivskuren av sin far. Bödlar hjular och skuttar. Det hela slutar med att sångaren hängs efter att dödat ett spädbarn i en barnvagn. Lite väl välregisserat.

Jag avskyr trumsolon, men det här var faktiskt okej, främst för att huvudbankaren Eric Singer får sällskap av gitarristerna för ett betydligt mer effektfullt spelande, som en hårdrocksmodell av den där scenshowen där de hamrar på oljefat, typ. “Evighetslångt” var det inte heller, tvärtom oväntat sparsmakat, i alla fall den traditionella solodelen. Att bödlar hjular och skuttar är att trivialisera något som inte ens är tänkt att vara allvarligt, måhända är det ordvalet som spökar och inte skribentens ointresse.

Välregisserat är det däremot, vilket är tur med tanke på hängningar, svärd och knivar. I övrigt en ganska bra recension, även om det tydligt lyser igenom att den konsertbesökande journalisten inte direkt följt Alice Cooper de senaste tio åren. Det är okej, man behöver inte vara fan för att recensera.

Aftonbladet väljer en mer ironisk ton, och visst stämmer det att Alice Coopers shower är välregisserade soundtrack till folks liv, ett citat från intervjun Sydsvenskan gjorde tidigare.

Kvällsposten/Expressen är inne på samma spår, men Per Hägred är ute och slirar lite:

Och det kör samma låtar kväll efter kväll (från ”It’s hot tonight” via ”Halo of flies” med trumsolo och allt till hitsen i slutet), och en identisk show med galgbacke (som dock inte fick följa med in i Ryssland) och giljotin.
Mer festligt än rysligt.

Det senare håller jag så klart med om. Katten bland hermelinerna är giljoninen, som över huvud taget inte är med i showen. Faktum är att The Psycho-Drama Tour är den första på länge där Alice lämnar fuskhuvudet hemma, och istället hänger sig igen. Var Hägred hittade sin giljotin vet jag inte, men jag har en mindre smickrande aning. Förkylningen som nämns i recensionen kunde kanske förnimmas i vissa låtar, främst i eviga extranumret Poison där Alice tar det säkra före det osäkra, vilket skadar låten så klart.

Slutligen konstaterar Sydsvenskan att den 59 år gamla Alice Cooper kan se fram emot ett liv efter 60. Jojo, sannerligen. Däremot har de båda Stockholmstidningarna inte någon recension ute ännu, kanske kommer ingen med tanke på spelningens plats, eller så sparar de den tills imorgon. Båda pratar hellre om Springsteen-konserten den 4 juli.

Ingen av recensionerna tar upp avslutningslåten Elected, där John Edwards och Hillary Clinton dyker upp, en skön anspelning på det stundande valet i USA. Avsaknaden av ens en enda liten kommentar av detta tämligen showiga inslag är aningen förvånande.

Det är rätt väntade recensioner, Alice får alltid något snarlikt, i synnerhet av kvällstidningarna. Till viss del beror det så klart på att han är här rätt så ofta, nu senast under Peace & Love i Borlänge, men också för att han kör sin show och sitt race.

Men ni skall veta, det är ett riktigt maffigt race!

Konserten i Lund bjöd på en peppad Alice Cooper, mer rock och mindre show än tidigare, och det passar alldeles utmärkt. Visst, det flyger biljondollarsedlar, käppar, diamanthalsband och annat ut över publiken, och så har vi kryckan, barnvagnen och bebismordet, svärdsviftande och knivar. Samt hängningen. Visst är det show, men fokus är ösiga hårdrockstappningar av en enorm låtskatt.

Bara det faktum att halva Killer-skivan spelas är grymt. Halo of Flies var kvällens höjdpunkt! Andra toppnoteringar inkluderar Be My Love (samma skiva), Dirty Diamonds (från senaste plattan med samma namn) och det faktum att konserten inleds med It’s Hot Tonight, det var otippat. Däremot hade jag hellre hört Billion Dollar Babies än Lost in America, en låt jag aldrig riktigt fastnat för. Båda metalskivorna, Brutal Planet och Dragontown, lös som väntat med sin frånvaro. Det är mer 70-talsrocken som dominerar, med Poison som enda låt från succéalbumet Trash.

Welcome to My Nightmare och en fruktansvärt stark Steven, samt alltid lyckade Ballad of Dwight Fry, och slutligen sköna akustiska gitarrintrot till Desperado (återigen Killer-plattan), det får runda av hyllningen.

För en hyllning är det, denna särklassigt bästa Alice Cooper-konsert jag varit på. Förkyld eller ej, det var kort och gott grymt.

PS. Uriah Heep, som var förband, släpper ny skiva nästa år. Det blir något att kolla in…