Kommer du ihåg Kong? Det var uppföljaren till TVspel.nu (och PCspel.nu för den delen), vilken jag var tvungen att stänga för att dotcom-kraschen skrämde datacentret vi använde till att sluta ge oss vettiga priser. Alla dessa sidvisningar, all denna trafik, blev för dyr, och samtidigt var annonsörerna plötsligt rädda för nätet. Det borde de förstås inte varit, men samtidigt så var det väl sunt att alla började tänka efter, istället för att urskiljningslöst kasta pengar på sådana som jag.
Kong lanserades med en annan, mindre traditionell, vinkel än TVspel.nu. Vi uppdaterade veckovis, som en nättidning, och publicerade inte över 500 bilder i veckan, utan snarare 15–20 stycken – alla knutna till våra texter. Då, efter att ha blivit bränd på den lilla buffert jag hade tack vare nämnda datacenter – och rädda annonsörer – så var det enda vägen att gå. Den var utmanande och spännande, att vara underdog är kul som bekant.
Naturligtvis eskalerade Kong. Ni som var med då minns kanske vilken typ av lekstuga det var, från nättidning till spelsajt till e-posttidning till, ja, spelsajt och forum och fan och hans moster. Vi hade kul, och det blev bra. På slutet hade delar av redaktionen värvats av Petter Engelin på Gamereactor, med betalda jobb och allt vad det var. Kong kom inte riktigt så långt som spelsajt.
Vi kom desto längre därefter, när vi släppte in TV-serier, som började explodera, samt film, musik, och böcker. Kong var närmre Nöjesguiden än IGN. Det tyckte vi var bra, för spelsajterna slutade vara intressanta där någon gång. Idag är de delvis kvar i samma mentalitet som vi lämnade bakom oss då. Vissa har tagit steget framåt, uppåt, eller – ännu hellre – åt sidan. Andra existerar inte längre, ersatta och överkörda av bloggar och ett alltmer globalt synsätt på den svenska marknaden. Om engelska spelsajter var konkurrenter för oss under sena 90-talet, så är det få gamers idag som väntar på att någon svensk aktör ska skriva om deras favoritintresse. Lägg därtill videoboomen, och det går inte att understryka hur mycket som hänt sedan TVspel.nu och Kong var en del av mitt liv.
Jag sålde Kong, tillsammans med spelcommunityt Gamer och sportspelssajten Sportgamers, till Umit AB, vilka bytt namn så många gånger att jag inte vet vilka de är längre. De drev Gameplayer, en annan spelsajt som har sprungits från och glömts bort av de flesta, men som var samtida med Kongs senare år. Ett tag var Kong ett sorts skin eller tema till Gameplayer, men sedan försvann den. Med försäljningen dök jag in i den växande (främst amerikanska) bloggosfären, skrev böcker om WordPress, byggde nätverk, och var redaktör för sajter som – då – konkurrerade med TechCrunch och GigaOm. Flera av jättarna som idag leder startupboomen intervjuades av mig på BloggerTalks (som jag startade och senare sålde), eller fick finna sig granskade av The Blog Herald, som jag frilansade för och till slut chefredaktörade, innan jag drog vidare. Devlounge gav mig ett förlagskontrakt, Wisdump var en upplevelse, och med 901am blev jag blåst på tusentals dollar. Det var en upplevelse i sig, långt från svenska spelvärlden.
För ett par år sedan köpte jag domänen kong.se av vad nu Umit AB:s efterföljare hette just då. Inte för att jag tänkte lansera något rakt upp och ner, och inte för att jag hade lust att kasta mig in i spelbranschen igen, utan för att jag kanske, någon gång, eventuellt, möjligen, skulle kunna tänka mig att återuppliva Kong. Det var trots allt bra, kul, givande, jobbigt, dyrt, slitigt, spännande, nydanande, utmattande, speciellt, förbannat intressant. Då. Men nu? Jag har ingen aning.
Men idag är jag längre från att återlansera Kong än någonsin, trots att Spelbloggen är tillbaka, vilket skulle kunna tolkas som en återinbjudan till den gamla världen i ny tappning. För idag släppte Path sin selfieapp, kallad “Kong”, och med det så blev allting skevt och tråkigt. Jag har ingen aning om ifall det är en bra app, troligen är den trimmad och väldesignad eftersom Path gör snygga saker överlag – den är inte släppt i Sverige ännu. Visst, det är inte så svårt att registrera ett amerikanskt iTunes-konto, jag har flera, men jag orkar inte bry mig, och det spelar heller ingen roll.
För hur jag än gör så är Paths “Kong” ett större hot mot Kongs återkomst än vilken remake av “King Kong” (filmen alltså) som helst. Appen är närmre vad Kong skulle kunna tänkas handla om, närmre vad sökmotorerna skulle vara intresserade av att indexera, och ett stort grått moln på himlen. En ny Kong behöver all hjälp den kan få för att fungera, och det här är motsatsen i dagens sökmotordrivna webbvärld.
Är jag melodramatisk? Lite, så klart. Kong, den riktiga som jag gjorde, var en stor del av mitt (och andras) liv. Att någon försöker stövla in och äga varumärket – sitt eget, men med samma namn – är frustrerande. Inte för att vi egentligen skulle konkurrera, Kong och “Kong”, utan för att det är en sak till som begränsar och försvårar något som skulle vara en sådan stor utmaning ändå.
Så kan man känna, och så kändes det imorse, när jag läste om Paths app. All lust att göra något med Kong igen försvann, för det är verkligen svårt nog som det är. Och visst är det fånigt, för det är inte så att Kong ens fanns på min todo-lista. Idéer och funderingar, visst, men inte mer än så, och inte under 2016, eller ens där bortom.
Det spelar ingen roll. En amerikansk jätte stövlade in och roffade åt sig något som var mitt. Inte något som gick att ta på, bara något som kunde ha varit. För mig är det illa nog.